13 ÅR
Jag har kommit på ett sätt att slippa känna ensamhet och tomhet: genom att alltid vara förälskad.

17 ÅR
Drömmen rinner bort i tomma intet och kvar i min drömblåsa sitter ett litet sår av besvikelse.

17 ÅR
Det gäller att se var gränsen mellan det psykologiska kontra det andliga bagaget går, för gränsen är hårfin och ibland bär det psykologiska bagaget omkring med det andliga, och tvärtom.

20 ÅR
Har en serie gränsöverskridande upplevelser:
Mitt sinne vidgas på det sättet att jag plötsligt kan se världens i n r e ljus, världen i brusande aktivitet, samtidigt som den vilar i djupaste frid.
Man kan säga att jag får uppleva ÖGONBLICKET då världen blir till …
Som om själen befinner sig långt ute i rymden eftersom jag kan se att jorden är rund…
Det är upplevelsen av att plötsligt ha fått förmågan att gå utanför mig själv, samtidigt som jag aldrig upplevt mig så hel.
Det är som att möta evigheten skrattande, eller som att se månen virvla ner mot landskapet som böjer sig konvext, som att stå med båda fötterna på himlen för att sen föras ut i det som varken är himmel eller jord men i ett tredje tillstånd… och det tillståndet har inget namn.

21 ÅR
Jag har nog alltid vetat att min själ inte går att tämja. Åtminstone inte av någon människa.
Tänkte i kväll att jag kanske måste acceptera att jag har ett våldsamt själsliv.

22 ÅR
Jag vill inte in i konkurrens-samhället. Jag avskyr etablissemanget. Jag vill inte ställa mig in för att komma någonstans.
Och jag vill inte gå in i några gruppbildningar eftersom jag letar efter helheten.

23 ÅR
Som ett väl tilltaget mått av saknad är vi människor, eller snarare då kanske inneslutna i varsin påse saknad.
Vårt jobb är att sticka hål på den där påsen.

24 ÅR
Storm över det nakna ansiktet som Söker. Sänder. Ger.

25 ÅR
Om man vill ta en snabbare väg fram till målet spränger man sig genom berget, istället för att gå hela vägen över.

25 ÅR
Frågan om korset är framför allt en fråga om att förstå glädjens djupaste väsen.
Korset är med andra ord ingen medalj för ”helgon”.

25 ÅR
Riktmärket: det måste kosta allt.

Och efter varje möte med friheten
är chocken lika oerhörd.

25 ÅR
Om jag ska lära mig någonting måste jag vara det jag ska lära mig. Jag kan inte studera med bara en del av mig själv.

28 ÅR
Märkligt med just medvetenheten att här sitter jag och kan uppleva stillheten, koncentrationen och glädjen i arbetet, ateljén är fylld av soldagrar på golvet, väggarna.
I den här stillheten tänker jag:
En ny mening måste bryta fram ur ett inre tryck, trycket som kommer av alltför mycket kärlek.

29 ÅR
Det ligger ett arkaiskt, genombrutet ljus i en del 1500-talsmålningar.
Den där renheten förtrollar, gör mig med andra ord lite misstänksam.

29 ÅR
Det är att uthärda det där trycket mot ens existens som i vissa perioder hotar med illusionen att krossa ens existens.
Man ska krossa illusionen i stället.

30 ÅR
Det är ohyggligt att älska. För varje gång ger det mig hisnande perspektiv, men vad skulle finnas istället?
Likgiltighet.
Kärleken är inte blind.
Likgiltigheten gör mig blind.
Hat är inte motsatsen till kärlek.

30 ÅR
Jag tror att varför jag ibland tar fram min sexighet är för att jag vill hämnas: männen leker med mig, och jag vill ge dem en spegel. Jag visar upp vad jag har, och sen drar jag undan alltihopa när dom säger att dom vill ha mig helt. 
Jag är trött på att vara den som älskar mest. Trött på denna idealistiska kärlek som lämnat mig uppriven och förrådd. 
Sen märker jag ju att den där dragningskraften jag har på män ändå inte ger mig ultimata höjdpunkter utan jag måste snabbt vidare, vill ha mer… men vet inte vad det är…

30 ÅR
Ser Fellini: ”Kvinnostaden”:
Mannen försöker men tafatt och halvhjärtat tränga in i kvinnans sätt att tänka och känna, men han går där tillsammans med henne som en främling. Han jagar efter drömbilden, men trots att han ser den falla sönder vaknar han inte till en större medvetenhet. Han älskar sitt ego för mycket för att orka sig ut i det okända.

30 ÅR
Ibland när jag pratar med någon som verkligen intresserar mig hör jag knappast vad han/hon säger. Jag är i stället uppslukad av vår inre kommunikation.

30 ÅR
Just det där ögonblicket när en undermedveten glimt tränger upp till medvetandet: det är ett farligt ögonblick eftersom det ska igenom många hårda lager av förskansningar, allt bryts upp av en undermedveten pil som skickar en ny del av mig själv ut i ljuset…

30 ÅR
Det här händer ofta för mig: 
När jag möter någon som jag älskar går han in så omedelbart, blir jag så fullständigt öppen att han inte hinner med och därför missuppfattar min kärlek.

31 ÅR
Den västerländska människan har tappat ursprungligheten och som kompensation skapar hon åt sig ett ideal.
Ideal måste man frigöra sig ifrån.
Är det min dröm efter det absoluta som håller på att krossas?
Eller förändras kanske?

31 ÅR
Jag orkar inte vara ytlig, jag blir omedelbart djup inför allt och alla jag möter, jag vet inte om jag orkar finna min helhet.

31 ÅR
Jag söker utmaningar som är så pass omfattande att dom kunde döva smärtan, eller i alla fall sätta den i sitt rätta sammanhang.

31 ÅR
Jag ligger bredvid min älskade och det är morgon och fåglarna sjunger utanför det öppna fönstret.
De mönstrade gardinerna fladdrar svagt, han sover med täcket över sitt vackra huvud. 
Och igår natt, när han satt på mig och jag gav honom hans njutning genom att föra honom ut på mitt hav, och hans underbara kropp som spändes och det där leendet…
Tänk att jag kan föra en man så högt! Blir förvånad för varje gång.

32 ÅR
Jag skulle bara vilja gå in i ”meningslösa, utsiktslösa” projekt.
Jag skulle vilja ge mitt liv åt dimensioner som inte syns, men som alla ändå känner.

32 ÅR
När jag står modell talar konstnärerna och jag med varann men ljudlöst. Som när man är inne i en dröm.

32 ÅR
Jag älskar friheten över allting annat, och det är det som männen anar. Därför måste dom göra allt för att försöka fånga mig så att dom inte förlorar sin grund.
Men deras grund är för mig en avgrund.

32 ÅR
Kärlekspassionen är en besättelse, en ovanligt njutningsfull form av illusion.
Den är för mig den allra största frestelsen.

32 ÅR
Igår led jag djupt. Men det kommer till en punkt när man blir tvingad att börja tänka rätt igen. Man upptäcker att det finns ett slut på lidandet dvs man öppnar dörren till ETT ANNAT RUM och går in.
Man liksom tröstar sig själv.

32 ÅR
Det är svårt att älska.
Det kräver en slags långsam balansering.

32 ÅR
Just nu går jag inte över någon bro precis, jag fortsätter bara allt djupare in i själva gränsdragningen, dvs det finns en skugga att uthärda innan man är fri att gå sin egen väg.

33 ÅR
Förädlingen av guldet kräver att det först förenas med sin motsats.
Att komma ifrån sina bindningar, på samma gång som bindningar ger klarhet.
Verkligheten skjuter ingen skuld på någon.

38 ÅR
Mitt ”problem” är fortfarande att jag inte söker en karriär. Tvärtom. Jag söker en tystnad så stark att den skulle övervinna tiden, göra den till min tjänare.

38 ÅR
Känner en spirande frihetskänsla, en egen tyngd, jag har rätt att inneha en plats i universum. Varför har det tagit så lång tid för mig att förstå?
När man förstår det försvinner behovet av att göra sig annorlunda, att överdriva.

43 ÅR
När det är som värst lyssnar jag på Steve Reich, eller Bach´s H-mollmässa: det är något med hans körfugor. Något som inte upphör.
Som en Direkt-Kontakt…

43 ÅR
Går på konsert; Gidon Kremer som spelade med en ton som under ett helt stycke höll till i höga höga regioner, något som strömmade någonstans ifrån och in i violinen och sen fram till oss som satt försjunkna i själva tonen. Tiden står stilla. Gidon Kremer i Gud, innesluten i en ton.

44 ÅR
Det behövs inga religiösa överbyggnader för att komma i kontakt med ”Gud”. Det teologiska språket missar poängen om det är bokstavligt och analytiskt.
Det språket borde i så fall vara mer av mystik, sensualism, poesi.

46 ÅR
Ju fler motsägelser jag tar fram, desto närmare kommer jag, paradoxalt nog, sanningen.

46 ÅR
Jag känner hur något bara fortsätter öppna sig, den tar aldrig slut den där processen, den där sprickan som vidgas när verkligheten tränger in i själen. Som en förberedelse kanske? Det vet jag inte. Det kan jag inte svara på.
Jag vägrar med andra ord att stagnera. Det är just det som provocerar min familj. Jag täcker på ett oroväckande sätt en vidsträckt yta, en medvetenhet som jag inte kan kontrollera,
vilket har fått till följd att vi inte längre kan nå in till varann, och den där sprickan mellan oss håller nu på att växa över våra huvuden…

46 ÅR
Patanjali säger att yoga handlar om ett tillstånd som befinner sig bortanför hopplöshet och hopp. Man måste vara trött på att försöka.
Sen är man beredd.

47 ÅR
Är det så här det går till att lära känna sig själv: egot sprängs sönder inifrån.

48 ÅR
Ju närmare jag kommer lösningen desto svårtillgängligare blir terrängen. Som i alla gamla sagor. När man fått upp vittringen på ljuset i slutet av tunneln… kryper demonerna fram som på beställning.

49 ÅR
En dag tar man ett steg för mycket, tycker man. Men det var just det där steget man måste ta för att se,
för att få det avslöjat för sig.

49 ÅR
Varje musiker som är genuin och avancerad ger ENERGI och väcker en djup LIVSVILJA i mig. (Konsert med Sarangi-mästaren Ustad Sabri Kahn).

58 ÅR
Mitt jag har gått in i en paradox. Landskapet flimrar förbi där jaget färdas snabbt, snabbt. Jaget fäller upp visiret och hämtar luft. Skimrande färger flimrar mot jaget som nu tar sats och hoppar…
Jaget måste fylla ut hela kroppen. Om det räknar bort den minsta lilla del är det kört. Då välter jaget. Därför måste jaget vara tydligt i sin föresats men samtidigt inte kräva mer än det kan ge.

58 ÅR
Jag har fått insikt men den hjälper inte mot smärtan. Det är en väg som man ska gå till yttersta udden där allt brister och man faller och faller. Man hör bara det schwischande ljudet när något faller så snabbt att man inte hinner se någon form. Det kommer inget ljud när det tar mark för det tar inte mark. Kärleken i form av ett svindlande ljus.

58 ÅR
Man kommer för nära, och då suddas ansiktet ut för man har gått in i detta ansikte.
Och här har vi problemet.
För att arbeta medialt måste jag kunna skydda mig själv så att jag inte blir sjuk av den andres behov och sår. Jag kunde inte sätta den gränsen utan tog in honom mer och mer, tills han översvämmade synfältet.

59 ÅR
Förtvivlan kanske är en del av lösningen, förtvivlan är kanske en av dörrarna till hemligheten.

60 ÅR
Igår fick jag två skrattparoxysmer. Den första kom när C berättade att han sett en annons om snabbkurs för körkort och tyckte att jag skulle ta den.
Det andra skrattanfallet kom när han erbjöd mig en revisortjänst i sitt företag…
Hur kan man missbedöma mig så grovt?
Mycket roligt.

61 ÅR
En dag i min ungdom när jag studerade musik/komposition gav vår lärare oss uppgiften att skriva små musikstycken, och när jag visade honom mina kompositioner sa han att jag ”lyckats” stapla alla dom förbjudna (dvs dissonanta) intervallerna på varann.
Jag blev glad därför att jag omedvetet lyckats uttrycka mig själv! Mitt undermedvetna visste mer än mitt medvetna jag, vid 19 års ålder såg jag för första gången att det undermedvetna fungerar som en kontrapunkt i människans psyke.

62 ÅR
Är det det som förr eller senare måste hända: att man blir fråntagen just precis det som man var mest rädd för att förlora; det som man älskade mest?
Och att just precis det – och ingenting annat – är vägen ut ur egot; det egentliga fängelset.

70 ÅR
Att vara inne i den unga ålderdomen är för mig att på allvar börja klä av mig mina personor. Varför?
Nyfiken på vad som ligger bakom dem förstås!

70 ÅR
Min dagbok är inget försök att systematisera mitt liv.
Jag är organisk, inte systematisk.

70ÅR
Kreativitet är att släppa taget och falla in i allt och alla.

70 ÅR
Vad vill jag.
Har det någon betydelse.
Ger mig inte livet hela tiden vad jag ska ha.
Är det bortkastad tid att tänka framåt och försöka komma underfund om vilken väg jag ska ta.
Jag vet inte vad som är bäst för mig.
Jag gör så gott jag kan.

71 ÅR
Är det för att jag levt intuitivt som det på ytan verkat så kaotiskt?
En urskog ser skräpig ut, men överallt växer och frodas en massa liv ur murkna stammar.

71 ÅR
Det är först nu, sex år efter att det hänt, som det klarnar:
Den där kosmiska tomheten utan slut var ett möte med ”Gud”, jag ser det nu, men gudarna ska veta att jag inte såg det då!
Mötet var mycket skrämmande eftersom där inte längre fanns några väggar, golv eller tak.
Alla perspektiv förändrades obönhörligen och för alltid.

71 ÅR
Jag vill vara en motvikt till postmodernismen.
Robotar kan inte ta ansvar.
Livet har en mening.
Människan har en fri vilja.
Punkt.