TEXT / POESI

DIKTSAMLINGEN

TILL DIG

1.
JAG TAR FRAM PENNA OCH PAPPER
OCH VAD JAG SEN ÄN SKRIVER
NOG BLIR DET ETT KÄRLEKSBREV TILL DIG
DET SLÅR ALDRIG FEL

JAG GÅR OCH LÄGGER MIG NÄR DAGEN ÄR SLUT
OCH VAD JAG SEN ÄN DRÖMMER OM
NOG BLIR DET I BILDER AV DIG
ELLER VI TVÅ I ETT SAMTAL

SOM OM INGENTING FÖRÄNDRAS
MELLAN VAKENHET OCH SÖMN:
SAMMA NÄRHET, SAMMA DJUP,
SAMMA UNDERBARA TILLIT I
FÖRSTÅELSEN
AV VÅRT MÖTE

2.
NÄR JAG ÄLSKAR DIG
MÅSTE JAG LÄRA MIG ATT
SAMTIDIG SOM JAG ÖPPNAR UPP
OCKSÅ KUNNA SÄTTA GRÄNSEN MELLAN OSS

ALLTSÅ: NÄR JAG ÄLSKAR DIG
SVÄMMAR MITT HJÄRTA ÖVER
SAMTIDIGT SOM JAG MÅSTE LÄRA MIG ATT
HÅLLA DET KVAR I KROPPEN

NÄR JAG ÄLSKAR DIG
FALLER NÅGOT LJUDLÖST AV OCH FÖRSVINNER
VAD VAR DET SOM FÖRSVANN?
JAG TROR ATT DET VAR HINNAN
ÖVER MITT HJÄRTA SOM NU
STÅR ALLDELES ÖPPET OCH TICKAR

SÅ ATT NÄR VÅRA KROPPAR MÖTS
KAN DU BÅDE KÄNNA OCH
HÖRA OCH SE MITT HJÄRTA
SOM LÅNGSAMT HÅLLER PÅ ATT LÄRA SIG VILA
UNDER DIN UPPMÄRKSAMMA BLICK

3.
NÄR DU OMFAMNAR MIG
LÄGGER SIG MITT HJÄRTA TILL RO
OCH DET ENDA JAG VET I DETTA ÖGONBLICK
ÄR ATT DU ÄR HÄR
FÖR ATT MÖTA MIN HELHET MED DIN

I DETTA LIVGIVANDE ÖPPNANDE
FÖRSVINNER LÅNGSAMT EGOTS ANSPRÅK
ÖVER HJÄRTAT

4.
NÄR DU KOMMER TILLBAKA
SKA JAG MÖTA DIG, LEENDE OCH STARK
MED KROPPEN SOM EN SMIDIG KANAL
FÖR KÄRLEK

OM DU INTE KOMMER TILLBAKA
SKA JAG FÖR ALLTID MINNAS HUR DET KÄNDES
NÄR DU RÖRDE VID MIN SJÄL
SÅ ATT KROPPEN TÄNDES
UNDER
DIN
KOMPAKTA
TYNGD

5.
NU SMALNAR MÖRKRET AV OCH BLIR TILL ETT
SVIDANDE STRECK ÖVER DET FLÖDANDE
TILLINTETGÖRANDE LJUSET.

MEN KROPPEN
SMYGER FORTFARANDE OMKRING I STRECKET,
FÖRUNDRAD ÖVER ATT DET KAN VARA SÅ
MÖRKT I LJUSET.

6.
PÅ SAMMA GÅNG SOM TOMRUMMET ÖPPNAR SIG
ÖPPNAR SIG OCKSÅ TYSTNADEN
OCH MELLAN DESSA TVÅ: SAKNAD

FÖR VARJE STEG I DENNA HÖGA LUFT BLIR JAG
PÅMIND OM HUR ENKELT DET ÄR

ATT VARA JAG
OCH ATT FORTSÄTTA GÅ

7.
ALLTING NÅR MIG IDAG,
ALLTING NÅR MIG SOM EN VIBRATIN AV
TIDLÖSHETENS TRÖST
OCH BILDAR EN VÄV AV MENING

MITT JAG SVEPER ALLTSÅ SOM EN BÅGE ÖVER
VÄRLDARNA
OCH FÅNGAR IN ESSENSEN!

OCH OM DET SVÅRA KOMMER TILLBAKA
VET JAG I ALLA FALL DET HÄR:
ATT DET VAR VÄRT MÖDAN

AV SIDEN, KÖTT, LJUS

ENSAMHET

1.
Kanske balanserar varje existens på en avgrund av ljus.

2.
Jag är en spänningsfyllt växande bro emellan oförenligheter,
denna bro som jag själv ska gå över.

3.
Medvetandegörandets process handlar också om att komma i kontakt med det fysiska; man måste gå in i tiden igen.
Det är lite besvärligt.

4.
Något håller på att tränga ut ur min tillvaro, något som är namnlöst, för alltid öppnat. Men detta tillstånd står närmare förtvivlan än mod; förtvivlan är ingen kraft så länge den inte accepterats, för att på det sättet förvandla sig till mod.

5.
Min kärna närmar sig? Oformlig i presens. Ett genomskinligt mönster i futurum. En drake som spyr ut sitt offer i imperfekt.
Även tidlösheten driver med mig.

6.
Jag tar all hjälp som kommer i min väg. Vem som helst kan göra ett märke i mig. En fågel kan gå lika djupt som en sten. Minsta vänlighet från chaufförer, expediter, kypare får mig att börja gråta av tacksamhet. Så ser min ensamhet ut.

7.
En kniv mitt i centrum. Någon vrider om. Oförenligheters spel tidvis uppflammande med våldsamma uttänjningar. Intensiv uppmärksamhet på knivens manövrer, dess centrum av vässat stål hugger in i denna levande tyngd jag inte längre orkar gömma.
Jag får naturligtvis komma med mina lösningar och förklaringar.
Men även ömheten förvandlas nu av mörker och en kniv.

8.
Jag djupnar under ytan. Vansinnet torpederar mot min grund, blockerar utgången, spänner till. Och kroppen brister, sugs upp av mörkret. Kroppen blir en ingång till dödsriket, och själen går in där, förlamad, nertystad. Sanningens minut? Själen är oigenkännlig. Dödsriket har många ingångar. Alla är öppna. Döden är en illusion, men kroppen kan varken höra, se eller förstå.
Det här är utanförskapet.

9.
Jag ska se det mörka som ett embryo. En potentialitet.

10.
Att skydda sig? Nej. Genom att vara öppen lär jag mig mest; i att gå förlorad ligger alltså en frihet.

11.
Jag går bedövad från plats till plats, och jag överlever genom att hela tiden konfrontera mig med mig själv.

12.
Din kropp som fyllde min kropp med den ömmaste djuriskhet, jag glömmer det aldrig. Vi talade ord av mörk sötma, förtvivlans ord, och båda var vi drömmen om ett annat liv som inte finns;
mycket av min tillgänglighet är bara ett förklätt raseri som vid en given signal övergår i otillgänglighet.

13.
Alla speglar måste brista. Alla sår måste läka. Alla undangömda hemligheter måste komma upp till ytan för att genomlysas, integreras, transformeras.

14.
Jag tror bara på det som kommer ur något sönderslaget, därför att i det sönderslagna (eller i det en gång sönderslagna) finns en sanning.

15.
En gång för alla har jag gått igenom på en punkt där jag var svag, och det kyssmärket kommer inte att gå bort. Det märket måste jag älska mig igenom.

16.
Jag tror på den saknad som ger uthållighet.

17.
Något växer i min ensamhet, finner sin bästa jordmån i det mörkret,
i mörkret som är själva jordmånen.

18.
Jag vet inte på vilket ben jag ska stå.
Då står jag på inget;
det är när allt känns omöjligt som en tredje möjlighet har chans att uppstå. En tredje möjlighet, som bygger på mod.

19.
Att leva ut i det jag är. Vara där, på den grenen, den yttersta,
där frukterna finns.

20.
Jag skrev i det mått av rus som ett lidande kan skapa. Jag valde bort min tilltro till allting annat utom nuet, och i denna lilla skreva fick jag ro. Mitt blanka uppåtvända ansikte blev till en vit ros av kött, en enkelhet att smeka. Alltid hade jag längtat efter denna trötthet, och nu hade den kommit. Äntligen hade jag börjat äta på den.

21.
Hon övar sig i avväpnandets farliga konst. Ett nätverk av kärlek ska hjälpa henne förbinda sina sår. Allt hos henne har tidigare skett organiskt, utan brådska. Men några ljus spelar plötsligt i den oljiga ros som hon lyfter mot älskaren. Svara henne: är vägen framkomlig? Köttets dans har ju redan svullnat? Ingen älskad sidensvans, turturpelare, gryningsaubergine kan längre kyssa bort den medvetenhet hon slitit upp med sin oförsiktighet; en måttlöshet som hon dessutom vägrar överge.

Hon skulle vilja dröja hos den där barnsligheten. Hon skulle vilja få den att dansa under sin pipa.

22.
Långsamt drevs hon mot sig själv. Och kanske är det denna egna jagets våg av längtan som gör rörelsen möjlig.
Nu lekte hon med friheten, hon tog den i munnen, förde den fram och tillbaka som en rit, och hon sjöng initiationshymnen.
Nådde henne hädanefter oron så var den redan brännmärkt, bepansrad med kropp, närvaro, njutning. På detta sätt försökte hon få jaget att hinna ikapp det otåliga hjärtat. Men hjärtat var förrädiskt. Hjärtat ville kantra över. Hjärtat ville döva hungern. Nog visste smärtan var den hade sina rötter.

Varje natt var oförklarlig. Varje gråt satte klorna i bytet och vred om, på samma sätt som vansinnet har för sed att göra med förståndet.

Men misstänksamheten ökade. Hon vred långsamt vansinnet tillbaka, nu stod det öga mot öga med hjärtat. Skulle hon äntligen lära sig leva i den vila som inte är kärlekens motsats men krön?

23.
Jag känner hur virvlar av eld och luft rusar i ett rum. Någonting bränns bort och jag vet inte vad eller varför. Men min kropp som befinner sig i mitten börjar röra sig. Kroppen splittras, läggs på plats, splittras, det finns inte längre någon logik. Jag ser bara det nya. Det nya har ingen form. Det nya kan man inte ta på. Det nya är det heliga.

Jag går nu tätt bredvid mig själv. Jag iakttar denna kropp. Den har börjat röra sig svepande, i en slags trubbig smidighet. Det nya ger mig en påminnelse om varför jag finns. Trycket över existensen kan förenas med likgiltighet så skadar den inte det där som finns längst in och som måste bevaras där, för alltid förenat med det nya.

Jag går min väg. På samma sätt som horisonten välver sig, sluter sig andedräkten kring min kropp. Men huvudet är fritt, huvudet badar i ljus, huvudet spränger sig blixtsnabbt åt alla håll, jag hinner inte med, det är omöjligt att hinna med! Är huvudet besatt? Nej. Men det växer med kraften hos ett mirakel. 
Jag finns lyckligtvis i växandet och då brister jag mjukt.

24.
Först måste man lägga ner den del som ska mogna. Man får inte vara den för nära när den nu långsamt djupnar under skalet.

25.
Jag befinner mig i sprickan som vidgas när verkligheten tränger in i själen.

26.
Just det där skeendet när själen tränger ut i kroppen, på denna punkt måste jag vara. Skeendet efterlämnar sprickbildningar.
Egot försvinner motvilligt ut genom dessa sprickor.

27.
Min själ rörde på sig, började tränga sig ut.
Och efteråt talar man ett annat språk.
Man har utvecklat ett nytt organ.

28.
Min längtan är inte ett drivmedel utan en färdväg. Jag uppsöker den otillgängligaste punkten, där vadar jag omkring. Där måste jag tugga och svälja. Jag ligger under ett mörker som nu rytmiskt öppnar sina hål.

Jag bryter mig ut ur mina hål av mörker, och jag återvänder.
Varje återvändande är hoppfullt, elastiskt, flerdimensionellt.
För varje återvändande möter jag allt som redan hänt.
Senare låter jag det förflutna få brytas ner, bit för bit,
av min kärlek.

29.
Spegel. Is. Eld.
En pelare flammar i motljus.
En mjukhet vågar se in i sin sorg.

Nu blir det mjuka ännu mjukare.
Nu borrar sig pelaren in.
Nu brinner pelaren i det mjuka.

Snart kommer jag att krossa spegeln,
så att jag kan se var pelaren har sin rot,
och ur vilken källa elden hämtar upp sitt ljus.

MÖTE

1.
Du är den förste jag tilltalar med dessa ord: ”Jag är en bubbla av sinnlighet, en dalgång som rinner av glömska.”
Du är den förste. Du genombryter mitt jags försiktiga hållpunkter, du andas in mitt köns saliv, med din form låser du mina ben, eller öppnar, med din darrande urtidsform, oval, blank, nysande. Du talar till mig med skåran av ett igenkännande. Mitt lodräta raseri gapar över din tyngd. Jag samlar tyngden av dig i min vänstra hand, med den högra lugnar jag din tyngds strålar,
din smärtas hela tyngd.
Formen glider som en svan över mörkret, över den laddade vila som är tårarnas vistelseort. Du är den förste.

2.
Har du räknat hålen på en mans (en kraftig mans) brynja någon gång? Jag ser i alla fall att dom är många, åtminstone på fem meters avstånd, och på fem meters avstånd kan jag tydligt se att byxorna spricker rätt fram då du böjer dig ner, hastigt, för att fånga min blick, men vi böjer oss alltid åt olika håll. Men då vi reser oss samtidigt ibland kan vi se att allt vi hade på oss spruckit upp, överallt, våra kroppar ser ut som brynjor. Kanske handlar det om en slags jämvikt.
Jag vill älska dig precis som du är.

3.
Jag har ett minne av dig. Du kommer in genom dörren och lägger dig raklång. Ditt kön skiftar färg. Jag samlar in det som en höna samlar sina ägg. Och när blodet börjar svida i gångarna kastar jag mig över den där suveränt hårda serpentinen. Jag invaderar. Du vrider dig åt höger och jag följer efter, dribblar, rullar, försöker fånga in det där som värker mellan väggarna.
Nu skjuter du upp i en oerhörd räcka av fibrer. Nu jämrar du dig. Jag invaderar din ångest och fyller på den bakifrån. Jag skjuter in en glittrande räcka av kännetecken som är min personlighets små bett.

Efteråt säger jag att du har en slags hetlevrad tystnad som för varje gång måste övervinnas innan väggarna spricker. ”Men jag vill att dom ska spricka långsamt” invänder du.

Jag vilar mig mot insidan av låren. Om jag tittar uppåt kan jag se vidunderliga former som översvämmar synfältet…det rör sig under huden…samma stämning som i mellansatsen av en Beethovensymfoni. Formerna tänker, drömmer, utser. Bläckfiskens arm lutar sig neråt som om den ville säga mig något.

4.
Nu får det äntligen komma: jag njuter! Nog finns här spjut, men dom är känsliga och tränger mjukt igenom köttet, ömt slingrar sig ett ännu levande blod nerför pannan, kindernas äpplen, dessa ljuvt päronformade bröst.
Och du lägger ditt huvud i min lust.
Din tyngd i min frukt.

5.
Ensamheten är uppfylld. Kunde jag ta den i handen och lyfta den mot ljuset skulle den rinna mellan fingrarna som en försilvrad präriebrand: skulle jag röra vid dig bleve mina händer fulla med kön. Skulle jag jubla, vore min tunga slickande, sträckt, översvämmad. Skulle jag vila, skedde det med hela jaget svängande och darrande mot ditt, som ett träd i full storm, med rötterna i sav.
Och jag rör mig i vågor, och saften styrker sig i saft, svajar mitt i rörelsen, suger ut mot något som blankt, slätt, underbart. Och jag tar dig in i mig; röd utan slut, som en tickande ros av siden och kött.
Din lem trycker stel emot mitt djup, din lem tvingar mig bakåt…
Jag håller den kvar.
Du somnar rinnande.

6.
Min kropp börjar leva i beröringen av dina händer som har fruktbara innersidor, av din rot som har en hetsig innersida.
Förnimmelsen går från hjärnan över hjärtat som du smeker och smeker så att det reser sig. Bågformigt.

7.
Mötet med dig gav mig mättnad i min jords kött, i dess veck och förklädnader. Och, liksom jag, dolde du din hemlighet med hjälp av en hetlevrad öppenhet.

8.
Fortfarande kan jag minnas dina fåror hängivna den köttsliga grenens yttersta extas! Jag ville för all framtid domna i det blanka, djupna i ett ärr.

9.
Du nådde in till den punkt där jag aldrig ska sluta öppna upp, du lät mitt kön kliva fram till mitt hjärta.
Därför är jag oåtkomlig nu, riktad rakt mot dig, som en spegel av eld.

10.
Din tunga blev till en darrande trekant, ett spjut som tog sig in i min mun. Och när din tunga vidrörde min kände jag stormen i ditt hjärta som sammansmälte med friden och lugnet i mitt.
Alltså: du smekte bort ett mörker på samma sätt som man sätter nyckeln i låset och låser upp; så smekte du mig och din kropp vara en glad, smidig eld och mitt inne i den mjuka omslutande eld som är jag
brann vi samtidigt.

11.
Du: vi har kommit ut i en oerhördhet som ger oss allt. Jag: vi dalar mot botten, och under hela denna långa resa känner jag din kropps lätta tryck mot min. Du: leende smular vi sönder alla spår av en omöjlig längtan. Jag: leende sänks vi ner i något som naggar kanterna vita, mjuka. Du: vi smälter in i det avstånd som förenar oss. Jag: jag ska möta dig igen. Jag vet inte när. När jag behöver dig kommer du tillbaka. Jag väntar på dig.

KÄRLEK

1.
Att känna den klassiska stöten av närvaro, att vara där, i mynningen, i mitt allra tätaste ackord.

2.
Hamnar finns. Väldiga klasar av inre tystnad.

3.
Att gå in i mitt namn, att fortsätta hålla det utvidgat, en hälsosam spricka i min mur, jag är trött, men oerhört rik.

4.
Allt i mig snuddar hela tiden vid en linje som svårligen kan överskridas. Jag går nära, då viker den undan så att jag går närmare…
Men när jag ibland vågar stiga rakt in i den blir den plötsligt orubblig, tung, våldsam. Jag hinner inte undan. Och inne i detta försvinnande blir jag linjen; djupet som både ropar och svarar.

5.
Kärleken har inga vägar för att nå sina syften därför att kärleken har inga syften. Kärleken når sig själv, och genom att den når sig själv älskar den också fullständigt.

6.
Varje öppenhet är ett möte som får själens inneboende lotus att blixtsnabbt växa ut ur sig själv. Bara i det ögonblicket kan jag ge. I det ögonblicket ger jag allt. Beröringen som i sin naknaste form övergår i en slags oberörbarhet: osårbar blöder man kärlek.